Då var ännu ett steg taget. Eller egentligen så tog vi en fasligt massa steg och kliv (utöver en mängd stapplande) under dom dagar vi var i Kebnekaisefjällen men jag tänker nu mer på steget på resan från dagdrömmande soffpotatis med äventyrarvisioner till att bli lite mer av den jag alltid velat vara men aldrig tidigare trott att jag skulle kunna bli.
Den här gången handlade det om en femdagars alpin klätterkurs med Alpinemadness. Min plan med dessa dagar var att få lära mig mer om hur jag säkert ska röra mig i dessa miljöer och hantera de risker som finns. Hitta bästa vägen på berget, röra mig tryggt över glaciärer och hur jag räddar min kamrat om han i alla fall skulle dratta ner i en glaciärspricka för att bara nämna några saker. Och nog fick vi lära, testa och träna både det ena och det andra, min kunskapstörst blev stillad för en god tid framöver. Dessutom fick vi möjlighet att klättra turer som vi inte skulle kunnat göra själva utan våra suveräna guider Krister och Tovo. Och hur mycket finns det inte att lära och inspireras av bara genom att se en sann virtuos i arbete?
Det finns nog lika många målsättningar och drivkrafter till att klättra i bergen som det finns klättrare. Bergen är som tur är stora så det finns gott om plats för oss alla. För mig är inte dom namnkunniga topparna och svåra lederna till varje pris det viktigaste. Att sätta ett mål och sen ge mig iväg. Att få se hur långt jag räcker och att se och förstå när saker hamnar utanför min egen förmåga och hantera även det tror jag är en stor del av det som lockar mig till bergen förutom de fantastiska vyerna, den roliga klättringen och de spännande människor man kan få chansen att möta. Veckan som var så vände vi på en tur sista dagen med en kombination av riktigt skitväder och bristande ork. Frågan är om jag inte lärde mig mer av det och om mig själv än jag hade gjort om vi nått den planerade toppen? Så resan är för mig det viktigaste, att nå toppen är och förblir en bonus. Om än en väldigt fet sådan.
Nåväl, hemma igen med värkande muskler och tilltuffsat ego känner jag mig mer inspirerad än någonsin! Jag vill ut igen och redan nu har nya planer börjat smidas på det Kärrlanderska hjärnkontoret. Tyvärr består dom närmaste planerna av väldigt mycket backintervaller och liknande. Men det är bara att bita ihop om man vill nå fram. Det om något lärde jag mig under de här fem dagarna.
